Jägarstenåldern

Mesolitikum
(8200-3800 f Kr)

• Sandarna (ca 8200-5900 f Kr)
• Lihulttid (ca 5900-4400 f Kr)
• Senmesolitikum (ca 4400-3800 f Kr)

För omkring 11 000 år sedan blev de sydvästra delarna av Värmland fria från is efter den senaste inlandsisen. 1000 år senare var hela landskapet isfritt. Så gamla lämningar efter människor har hittills endast påträffats i ett fall. Den absolut äldsta fyndplatsen vi känner till idag är vid Vikstad i Kil där brända matrester i en av människor grävd grop kunnat dateras till mellan 8200-7650 f Kr. Vid denna tid låg fyndplatsen på en mindre ö i Vänern som då sträckte sig ända upp till Östmark. De äldsta regelrätta boplatserna har vi funnit på Kvarnåsen i Norra Råda, vid Lidsbron i Sunnemo, Acksjön i Ekshärad och vid Västanvik utanför Torsby. Dessa boplatser beboddes mellan 7100-6400 f Kr.

Vid denna tid levde människorna av vad de jagade och samlade in och goda exempel på vad detta kan ha varit har vi fått från några av de boplatser som nämnts ovan. På Kvarnåsen har vi främst funnit brända ben efter fisk som lax, karp och gädda, men också exempel på att man samlade in enbär, hallon och skogsvinbär. Från Lidsbron vet vi att dieten bland annat bestod av älg, bäver och gädda. På den kortvariga boplatsen i Västanvik verkar man främst ha rostat hasselnötter, även om enstaka brända ben påträffades även här.

Fynd och lämningar efter fångst- och jaktmetoder är sällan hittade, men ett undantag utgörs av det flöte av trä som hittades långt under dagens gatunivå inne i centrala Karlstad. Flötet har daterats till perioden mellan 5740-5520 f Kr. Ett annat exempel är delar av ett ljuster av ben som hittades i en av de hyddlämningar som undersökts på Kvarnåsen i Norra Råda.

Människorna verkar ha haft olika typer av boplatser, några mer permanenta, dit man återvände många gånger, och några mer tillfälliga. På vissa boplatser samlades säkert också flera grupper av människor. Idag tror vi att Kvarnåsen kan ha varit av den senare typen av platser medan boplatsen vid Västanvik sannolikt bara använts en eller ett par gånger. Fynd och dateringar från Kvarnåsen antyder däremot en bosättning som varat mellan 400 och 800 år.

Från Kvarnåsen finns också exempel på anläggningar som visar oss hur människorna har bott. Vid arkeologiska undersökningar 2006 påträffades resterna efter minst fyra olika hyddor. Hyddorna på Kvarnåsen har varit nergrävda i marken och försedda med stolphål som burit upp någon slags takkonstruktion. Hyddorna har varit omkring 5×4 meter stora, alltså har man haft en boyta om cirka 20 m². Inne i den ena hyddan påträffades rikligt med fynd av brända ben och centralt placerad i hyddan fanns också resterna efter en eldstad. Fynd av splitter och avslag av flinta, kvarts och kvartsit visar även att man bearbetat redskap av sten inne i hyddan.

Från Värmland finns idag endast en känd plats till där hyddlämningar från stenåldern hittats. Den platsen ligger i Södra Ed i Kila socken i Säffle kommun. Denna hyddlämning utgörs av en oval anläggning med en 4×3 meter stor grop som omges av en 1,5 meter bred vall. I vallen påträffades flint- och kvartsavslag samt eldskadad sten. Hyddan har legat i en svag slänt ner mot en vik av Vänern. Hyddlämningen är inte arkeologiskt undersökt men kan utifrån ett fåtal fynd hittade i en markskada dateras till äldre stenåldern.

Under denna äldre del av stenåldern, kallad boreal tid var växtligheten i Skandinavien en annan än idag. Först vandrade björk och asp in, sedan tall och hassel. Skogarna var rika på vilt som betade av överflödet av buskar, gräs och örter. Snart vandrade almen in, omkring 6500 f Kr och några hundra år senare kom lind, ek och ask in och skogarna tätnade. Från Värmland har vi än så länge få exempel på de trädslag som växte här under äldre stenåldern. Från daterade anläggningar känner vi än så länge till ek, tall, al, hassel och en.

Förutom ovan nämnda boplatser finns ytterligare några undersökta boplatser från mesolitikum i Värmland. Dessa finns vid Labacka i Rudskoga, i Edsvalla, i Långflon i Norra Finnskoga, Kindsjön i Södra Finnskoga, Mon på Sörmon och Sannerud i Kil. Vid Labacka hittades bland annat fyra så kallade Lihultyxor, mikrospån och knackstenar vid en arkeologisk undersökning på 1970-talet. Även i Edsvalla har man funnit yxor, i detta fall omkring tjugo stycken, de flesta Lihultyxor eller Trindyxor. En trindyxa, liksom handtagskärnor och mikrospån, påträffades även vid undersökningarna vid Kindsjön. Undersökningar av en mesolitisk boplats vid Mon i utkanten av Sörmon kunde avslöja en boplats som när den användes låg mycket nära vänerstranden. På boplatsen påträffades bland annat ett stort antal mikrospån.

Förutom de undersökta boplatserna har man längs många av våra sjöar påträffat mängder av spår efter den äldre stenålderns boplatser. Exempelvis finns talrika boplatser längs sjöarna i Hagforstrakten. Exempel på sjöar med många boplatser är Acksjön i Ekshärad, Busken nordost om Sunnemo och Storsjön nära Gustav Adolf. Längre söderut i landskapet ligger de gamla boplatserna inte sällan i det som idag är åkermark. En av de största boplatserna närmare Vänern är den i Svenserud i Ölme. Här har man gjort fynd av såväl mesolitiska som neolitiska fynd. Bland de mesolitiska yxorna kan nämnas 14 Lihultyxor och 2 trindyxor.

Spåren efter bosättningarna under mesolitikum består som sagt dels av föremål såsom yxor, men framför allt av mindre föremål samt avslag av kvarts, kvartsit och i viss mån flinta. Lämningarna visar också att människorna har bott i hela Värmland, från södra Värmlandsnäs i söder till Långflon i norr. Hur många som bott här kan vi omöjligen svara på, men sannolikt har befolkningen inte varit särskilt stor. Genom sitt kringflyttande levnadssätt kunde en och samma grupp av människor avsätta spår på många platser.

Genom olika slags fyndmaterial kan vi försöka säga något om de kontakter som människorna i dåtidens Värmland hade med omvärlden. Det är inte bara de olika föremålstyperna som skvallrar om kontakter utan även det val av råmaterial man gjorde. Fynd av olika slags flintor exempelvis visar på långväga kontakter med västkusten, Västergötland och Bergslagsområdet. Vissa fynd, bland annat ett fynd av jaspis från Kvarnåsen, visar också på kontakter med Norge. Andra fynd, såsom föremål och avslag av hälleflinta och sandsten, tyder på kontakter med Bergslagen och Dalarna.

Arkeolog Hans Olsson, uppdaterad 2021-01-08.