Bronsåldern

(1800-500 f Kr)

• Äldre bronsåldern (1800-1100 f Kr)
• Yngre bronsåldern (1100-500 f Kr)

Hur stor bebyggelsen i Värmland var under bronsåldern vet vi mycket litet om. Genom förekomsten av olika slags fynd och lämningar kan vi ändå skapa oss en grov bild av hur det kan ha sett ut. Påtagligt är att fornlämningsbilden varierar kraftigt beroende på var man befinner sig i Värmland. I stora delar av landskapet finns inga lämningar i form av daterbara fynd eller gravar från tidsperioden, men människor har säkert bott där ändå. Bland annat har daterade fångstgropar från sådana områden visat att så varit fallet. Fångstgropar som daterats till bronsåldern finns i Dalby, Södra Finnskoga och i Gunnarskog. Även lösfynd i form av skafthålsyxor, flintdolkar och pilspetsar visar att bosättningarna har varit mer spridda än förekomsten av bronsföremål och gravrösen ger sken av.

I vissa delar av Värmland, som delar av Värmlandsnäs, längs Glafsfjorden och Frykensjöarna, verkar bosättningarna ha legat relativt tätt. Särskilt tydligt är detta i de södra delarna av Värmlandsnäs. På de flesta andra platser verkar bosättningarna ha legat betydligt längre från varandra.

Från mitten av bronsåldern blev klimatet gradvis kallare. Detta innebar inte bara att temperaturen gradvis sjönk, utan också att regnmängden ökade. Detta ledde i sin tur bland annat till att jordarna urlakades snabbare och på sikt till att träd som granen bredde ut sig från norr.

Spåren efter vad man livnärde sig av under bronsåldern är än så länge få. Genom olika arkeologiska undersökningar har vi funnit spår efter att man bland annat odlat naket korn, emmer, spelt, vete och skalkorn. Benmaterial från boplatser visar också på att man höll tamboskap som nöt och får/get, men också att man fiskat gädda och samlat in hasselnötter. De senare exemplen har vi från Värmlandsnäs.

I vissa delar av Sverige har man kunnat se spåren efter expansion av bebyggelsen under yngre bronsåldern. Denna expansion har inneburit att nya marker öppnats upp för bete och odling och därmed även för bosättningar. Från Värmland finns än så länge endast ett motsvarande resultat och det är från trakterna kring Lennartsfors i Årjängs kommun. Pollendiagram från detta område visar på en kraftig ökning av mänsklig påverkan på marken under yngre bronsåldern. På andra platser i Värmland tycks fornlämningsbilden bekräfta samma sak, en expansion under övergången mellan yngre bronsåldern och äldre järnåldern. Antalet gravar som kan dateras till perioden är högre än perioden innan och de har en större spridning i landskapet än förut.

Mycket få boplatser från bronsåldern har upptäckts i Värmland. I dag rör det sig om cirka femton platser med boplatslämningar som helt eller delvis kan dateras till tidsperioden. Några av de bäst undersökta är Backegården strax norr om Årjäng, Götterstad i Millesvik på Värmlandsnäs, Torvnäs i utkanten av Sunne och Fläskerud på Värmlandsnäs. På Backegården framkom flera huslämningar varav ett hus bebotts under övergången mellan yngre bronsåldern och äldre järnåldern. Huset som brunnit har varit omkring 14×5 meter stort. På boplatsen påträffades, förutom huslämningarna, även ett stort antal anläggningar i form av härdar och gropar. Anläggningarna var från bronsåldern, såväl som från äldre järnåldern.

Boplatsen vid Götterstad innehöll också lämningar från järnåldern, men framför allt kunde den uppvisa flera huslämningar varav en från mellersta bronsåldern och en, möjligen två, från yngre bronsåldern. Det äldre huset var ett minst femton meter långt och sex och en halv meter brett hus. Det yngre huset har varit omkring tolv meter långt och fem meter brett. Boplatsen innehöll också omfattande kulturlager, med andra ord jordlager som påverkats av mänsklig aktivitet. Dessa kulturlager innehöll fynd av keramik, brända djurben och lämningar efter metallframställning. I botten av en kokgrop daterad till mellan 1200–900 f Kr påträffades också järnslagg vilket visar att man redan under yngre bronsåldern tillverkat järn på boplatsen.

Fynden från Torvnäs i Sunne är betydligt blygsammare än de från Götterstad men är ändå intressanta då denna plats är en av fyra kända bronsålderslokaler inom ett relativt begränsat område. Vid Torvnäs undersöktes endast det som tolkas ha utgjort en del i en större boplats. De undersökta delarna innehöll bland annat en kokgrop och andra grävda gropar som innehöll flintavslag och brända djurben efter nötboskap. De undersökta anläggningarna har daterats till mellan 1500 och 800 f Kr. Detta gör den till en av få undersökta boplatser som helt kan dateras till bronsåldern.

Boplatsen vid Fläskerud har delvis berörts i texten om senneolitikum. Det var då boplatsen etablerades. Dateringar från platsen visar att boplatsen fortsatt att användas genom äldre bronsåldern och in i yngre bronsåldern. På boplatsen återfanns bland annat lämningarna efter en mindre byggnad, 4,5×4 meter stor och med en 2,5 meter bred öppning mot sydväst. På samma plats återfinns även en skärvstenshög som dock inte har undersökts.

Bronsåldern har sitt namn efter de bronsföremål som importerades från de mellersta eller södra delarna av Europa. Allteftersom blev man bra på att tillverka egna föremål i Sverige. Från Värmland känner vi idag till ett 80-tal föremål av brons från bronsåldern. Det rör sig om vapen som exempelvis svärd och dolkar, men också om redskap och personliga föremål såsom yxor, rakknivar och pincetter. Vapnen dominerar bland bronsföremålen under den äldre bronsåldern. Under yngre bronsåldern däremot dominerar istället mer personliga föremål som smycken eller dräktdetaljer. Denna tendens i materialet återfinns för övrigt i stora delar av Skandinavien under samma tidsperiod.

Bronsföremålen har hittats i olika sammanhang. Ett fåtal har påträffats i gravar och då nästan uteslutande från äldre bronsåldern. Andra föremål har påträffats i vad som kan tolkas som rituella sammanhang. Det bästa exemplet på vapenfynd från gravar kommer från ett gravröse vid Älvenäs. På 1860-talet hittades ett bronssvärd i ett röse i samband med stentäkt. Svärdet låg inuti en mindre stenkista som också innehöll ben. Svärdet kan dateras till omkring 1300 f Kr.

De största fyndplatserna för bronsföremål är de två stora depåfynden från yngre bronsåldern, Järpetanfyndet och Rudsfyndet. Dessa två depåfynd från mellan 900–700 f Kr innehåller tillsammans omkring 40 föremål.

Järpetanfyndet hittades på 1920-talet i samband med stentäkt vid Södra Järpetan i Grava socken. Föremålen låg nerlagda mellan två jordfasta stenar i en bergssida och täcktes av en flat stenhäll. Överst i gömman låg ett så kallat hängkärl och i det påträffades flera skadade föremål eller bitar av föremål. Bland föremålen kan nämnas en rakkniv med skeppsmotiv, en dolk, holkyxor och tre fragment från en bronslur. Analyser från några av föremålen visar att den koppar som ingår i föremålen har brutits i södra Spanien och i Tyrolen. Järpetanfyndet har snarare karaktären av en gömma än ett rituellt offer. En teori är därför att man gömt de trasiga föremålen här i avvaktan på att få möjlighet att återanvända metallen till nya föremål. Om det var någon lokal bronsgjutare som gömde föremålen eller någon som kommit resande med båt till platsen i hopp om att göra en god affär lär vi aldrig få veta, tyvärr.

Rudsfyndet gjordes på 1840-talet och i ett helt annat sammanhang än Järpetanfyndet. Fyndplatsen utgör i dag en flack åker, men har under bronsåldern sannolikt utgjort en våtmark eller snarare en grund vik av Vänern. Fyndet innehöll bland annat två bronssvärd, två halsringar och spiralarmband. Bronssvärden är av en typ, som sannolikt tillverkats i Bayern i nuvarande Tyskland. Resterande föremål anses ha tillverkats i Norden. Detta fynd, med mer eller mindre hela föremål nedsänkta i vatten, har mer karaktären av något slags offer.

Lämningarna efter bronshantverk, att man tillverkat bronsföremål i Värmland, är än så länge få. Från Värmland finns två kända gjutformar för bronsföremål. Den ena kommer från Blia i Munkfors och den andra från Höves i utkanten av Arvika. Gjutformen från Blia är en kombinationsgjutform från äldre bronsåldern. I den ena delen kunde man gjuta två skäror och i den andra kunde man gjuta en dolk (eller spjut). Tyvärr saknar vi information om hur gjutformen hittades och vi kan därför inte vara helt säkra på att den använts för bronshantverk där den hittades. Detta eftersom det inte finns några helt samtida lämningar från bronsåldern i närområdet. Gjutformen från Höves utanför Arvika är egentligen bara en påbörjad gjutform för holkyxor som aldrig blev färdig. Eftersom gjutformen aldrig blev färdig kan vi inte heller i detta fall vara säkra på att man bedrivit bronshantverk här.

Deglar från bronshantverk som kan dateras till bronsåldern har ännu så länge endast hittats vid Berg på Värmlandsnäs, dels i ett så kallat kulthus och dels under en intilliggande grav. På samma plats påträffades även ugnsrester och blästermunstycken från ugnarna. I deglarna smälte man det brons som sedan hälldes i gjutformarna. Detta gör att Berg är den enda plats hittills i Värmland där vi säkert kunnat belägga bronshantverk och då från yngre bronsåldern.

I Värmland utgörs bronsålderns kända gravar av rösen och stensättningar. Detta är gravar helt byggda av sten. Vanligen ligger gravarna på höjder, gärna med utsikt över vatten. Rösen förekommer också på uddar och öar i sjöar. Rösena kan ses som en utveckling av de senneolitiska hällkistorna då även rösen ibland innehåller manslånga kistor. Skillnaden är att kistorna i rösena sedan täckts av en stenpackning. Från diverse fynd och undersökningar vet vi att man kring 1300 f Kr började uppföra rösen i Värmland. Traditionen höll sedan i sig till omkring 400 e Kr. Sett utifrån de samtida boplatserna har gravarna en tendens att ligga ganska långt ifrån dessa. Ibland verkar gravarna kunna ligga flera kilometer från den samtida boplatsen. Detta, tillsammans med andra iakttagelser, tyder på att människorna utnyttjade ganska stora områden. Ett undantag från denna bild utgör delar av Värmlandsnäs där i alla fall vissa gravar verkar ha legat nära boplatserna, kanske mellan 200–300 meter ifrån. Detta är i sig en indikation på att bosättningarna legat tätare här än på många andra ställen.

Under loppet av bronsåldern slår brandgravskicket igenom vilket innebär att den döde bränts på bål. Brända ben är också bland de vanligaste fynden vid undersökningar av gravar. Endast i några fall finns uppgifter om obrända ben från bronsåldersgravar.

De bäst undersökta gravarna av röse/stensättningstyp i Värmland finns från Älvenäs vid Rayonfrabriken, från Nödviksudden utanför Säffle och från Backenäset i Töcksmark. Rösena vid Älvenäs kan dateras från omkring 1300 f Kr till 400 e Kr. Centralbegravningen i röset vid Nödviksudden har daterats till 900–800 f Kr. Stensättningen vid Backenäset slutligen har daterats till mellan 700-300 f Kr.

I bronsålderns rösen och stensättningar är det sällan bara en gravläggning. Från såväl Älvenäs som Nödviksudden finner vi exempel på att rösena kan innehålla fler än tre och ibland ännu fler begravningar i varje röse. I röset från Nödviksudden var både unga individer och något äldre individer begravda. Det samma kunde man se i begravningarna vid Älvenäs.

Många förknippar säkert bronsåldern med hällristningar. Sådana finns också i Värmland men det finns idag bara fyra kända figurristningar. Dessa ligger alla på Värmlandsnäs. Ristningen vid Ulvudden i Eskilsäter innehåller sju eller åtta skeppsristningar samt ett 70-tal så kallade skålgropar. Skålgropar kännetecknas av mindre gropar som huggits in i hällen. Genom stilstudier kan ristningen med stor sannolikhet dateras till den yngre bronsåldern och den äldre järnåldern.

I Eskilsäter finns ytterligare två figurristningar, vid Valdersrud. Idag är dessa övertäckta. Den ena ristningshällen innehåller koncentriska cirklar, flera skepp, ormar, en häst, över 140 skålgropar och flera människofigurer. Vid arkeologiska undersökningar intill ristningen har delar av ett kulturlager kunnat dateras till början av yngre bronsåldern. Kulturlagret bestod bland annat av skörbränd sten, bränd lera, brända ben, keramik och kol. Dateringar från kulturlagret visar också att platsen använts under lång tid, ända fram till 500-talet e Kr. Hösten 2009 påträffades ytterligare en hällristning omkring 50 meter öster om den tidigare kända ristningen. Den består av ett skepp och tre skålgropar. Även intill denna finns omfattande kulturlager.

Skålgropar finns på betydligt fler platser i landskapet än figurristningarna och de har dessutom en större spridning, från Värmlandsnäs i söder till Östra Ämtervik i norr. På de flesta ställen med skålgropar rör det sig om enstaka sådana. På andra platser, som i Åmot i Brunskog och Skoghall på Hammarö, finns över hundra skålgropar på samma plats.

En plats som också innehåller många skålgropar är Hargene strax söder om Säffle. Där har vi genom arkeologiska utgrävningar kunnat se att detta sannolikt varit en kultplats för människorna under lång tid, från omkring 700 f Kr till 600 e Kr. På platsen har man eldat på berget intill skålgroparna. Nedanför berget har man deponerat trasiga vardagsföremål såsom keramik, flinta, vävtyngder, slagg och brända ben.

Om platser med många skålgropar i vissa fall tjänat som kultplatser så har det även funnits andra slags kultplatser samtidigt. Så kallade kulthus har påträffats på åtta platser i Värmland. Tre av dessa ligger i Millesvik på Värmlandsnäs, medan det största ligger på Lappnäsudden strax norr om Sunne. Kulthuset på Lappnäsudden är 20×8, 5 meter stort och ligger på ett gravfält med rösen och stensättningar.

Två av de värmländska kulthusen är undersökta. Det ena av dessa låg vid Berg i Millesvik. Denna huslämning, 9×9 meter stor, innehöll bland annat fynd av malstenar och deglar för bronstillverkning. Bland fynden fanns också flintskrapor, keramik och brända ben efter både människor och djur. Kulthuset har kunnat dateras till omkring 800 f Kr.

Även det andra undersökta kulthuset ligger i Millesvik. Detta kulthus, vid Åsen, är av stengrundtyp och 16×10,5–13 meter stort. Kulthuset ligger på ett gravfält med närmare trettio synliga gravar där de äldsta sannolikt är från äldre bronsåldern. Inuti kulthuset påträffades en stenpackning som endast innehöll ett litet benfragment. I övrigt påträffades inga fynd förutom lite kvarts. På två platser i kulthuset påträffades också skålgropar. En av dessa var inhuggen på en sten i en inre kantkedja. Två andra påträffades på ett stenblock i kulthusets norra del. Tecken finns som tyder på att kulthuset byggts om eller rekonstruerats vid något tillfälle under förhistorisk tid.

Arkeolog Hans Olsson, uppdaterad 2021-01-08.