Järnåldern pågick från 500 f Kr till 1050 e Kr och perioden inleddes med en klimatförändring vilken karaktäriserades av ett svalare klimat. Det kallare klimatet leder bland annat till att djuren stallas och att bosättningarna på så sätt ges en mer permanent prägel.

Förutom järnets intåg märks ett nytt gravskick som bland annat innebar att man sakta men säkert övergav seden att begrava sina döda i rösen till att istället begrava dem i högar. Seden att begrava sina döda i stensättningar förekommer parallellt med högbegravningarna samtidigt som andra gravformer som domarringar och flatmarksgravar uppträder. De gravlagda kremeras och i samband med kremeringen nedläggs gravgåvor i form av olika personliga tillhörigheter men även olika djuroffer förekommer. Gravarnas innehåll berättar därmed om järnåldermänniskornas föreställningsvärld kring livet och döden men även livet efter detta.

I Värmland har vi relativt god kunskap kring begravningar i högar då ca 130 stycken är undersökta från 1800-talets slut fram till idag. Merparten av dessa är undersökta under 1900-talets första hälft medan ett mindre antal har undersökts under senare år.

Gravmonumenten i form av högar skiljer sig till det yttre främst genom att vissa av högarna har en så kallad kantränna, ett grävt dike som helt eller delvis omsluter själva högen. Om man kan säga att gravhögarna har ett likartat yttre så är det istället de inre delarna av högarna som uppvisar ett varierat formspråk. Högarna har skapats som ett monument över den döda i närheten eller i direkt anslutning till den plats där själva kremeringen skett. I vissa fall har högen anlagts direkt på resterna av själva bålet alternativt har man rakat samman delar av bålet och därefter anlagt högen. Andra gravhögar innehåller olika former av konstruktioner. I vissa högar har man påträffat en inre rösekonstruktion medan andra innehåller rader av stenar vilka bildar cirklar.

Runnevål är Värmlands största gravfält från förhistorisk tid med närmare 100-talet välbevarade höggravar. Flertalet högar visar den karakteristiska konstruktionsdetaljen med så kallad kantränna. Sammantaget 17 högar har undersökts och då har brända ben från likbålet, skärvor av ornerad keramik, kammar, pärlor, eldslagningsflintor med mera hittats. Fynden, som visar på norska influenser, daterar gravfältet till folkvandringstid (400-550 e Kr).

Under 1990-talet kom ett gravfält i Backa i Årjäng att undersökas. Gravfältet som innehöll sju gravar kunde uppvisa flera olika anläggningstyper och begravningssätt. I den yngsta graven på platsen hade en kvinna mellan 30-50 år begravts. Kvinnan hade kremerats på platsen och på platsen hade sedan en hög byggts upp. Bland fynden märkets personliga föremål såsom dekorerade hårnålar av horn, en hornkam, en eldslagningssten, en nål av järn samt en rikt dekorerad urna. Kvinnan begravdes någon gång mellan 200-400-talen e Kr.

2007 undersöktes två gravhögar i Nyckelby i Övre Ullerud. Gravarna har en gång ingått i ett gravfält som nu tyvärr är förstört. Rester efter flera högar påträffades också vid utgrävningen 2007. Den ena av de undersökta gravhögarna var också den kraftigt förstörd men den andra visade sig vara intakt. Gravhögen innehöll begravningen efter en man mellan 40-60 år. Mannen har kremerats på platsen tillsammans med en häst, en äldre hund, en gås och en hönsfågel. Vid detta tillfälle har mannen också haft på sig en björnskinnsfäll vilket fynden av flera björnklor vittnar om. Bland fynden i graven fanns även en kam av horn samt en mindre keramikurna. Begravningen ägde rum på 800-talet e Kr.