Joakim Johansson är född 1965 och uppvuxen i Karlstad.
Joakim har valt att gå den långa självlärdes väg, med fördelen av att få gå sin egen väg, att vara egensinnig och opåverkad av andra. Detta hindrar dock inte att han samtidigt är del av en realistisk våg som drar över Europa bl.a. Leipzigskolan med företrädare som Tim Eitel.

Några egentliga förebilder har Joakim inte haft. Det är först på senare år han hittat konstnärer han uppskattar, och kanske känner släktskap med. Ett exempel är Eric Fischl med sina bildprojekt.

Joakim brukar säga att han egentligen inte reflekterat över hur han målar, om det är superrealistiskt, realistiskt eller något annat. Det här är bara hans sätt att gestalta omvärlden och sina tankar utan några krångligheter.

Många undrar hur han går till väga rent tekniskt i sitt måleri. Han använder inga rutsystem som Fjaestad och Zorn gjorde, inga diabildsprojektioner som superrealisterna eller den nyaste tekniken med datautskrifter som sedan färgläggs. Men han använder kameran som skissbok.

Han letar motiv, fotograferar och bearbetar sedan bilderna genom att beskära och renodla motivet. Sedan tecknas motivet upp på fri hand på duken, varefter måleriet sätter igång enligt traditionens alla regler. Man skulle kunna säga att han är en gammaldags hantverkare.

Det finns en klarhet och tydlighet i Joakims bilder. Rena och exakta linjer samspelar mot noggrant utpenslade ytor. Ytan är förförisk och lockande, det är svårt att inte bli imponerad av hans teknik. Här kan man välja om man vill stanna vid ytan - eller försöka se bakom den förföriskt eleganta tekniken och dess realistiska motiv. För enbart teknik är något som är främmande för Joakim, här gäller inte enbart avbildning. "Motivet är egentligen det du inte ser, att det finns något som ska hända eller har hänt", säger han själv. Han söker tydligen något som höjer målningarna upp över dess motiv och lika mycket gestaltar en tanke, en stämning, eller sinnesstämning