Dagboksanteckningar, Reportage, Identifikation och Tomrum
Elis Ernst Eriksson föddes i Stockholm 1906, och växte upp hos fosterföräldrar. Hans riktige far hette också Elis Eriksson - Elis i Taserud - och var fabrikör i sin fars, Erik Olssons, Möbelsnickeri i Arvika. Elis i Taserud var en omtalad person, och det går fortfarande många historier om hans rappa tunga och pillimariska sätt. Trots att far och son aldrig träffades verkar det som om Elis ärvt denna egenskap i rakt nedstigande led. Det saknades heller inte konstnärligt påbrå. Skulptören Christian Eriksson var hans farbror och Liss Eriksson jämnårig kusin.
Under ungdomsåren arbetade Elis Ernst som springschas i olika butiker i Stockholm, och han roade sig med att göra karikatyrer av damerna som jobbade där. Dessa teckningar var så skickligt utförda att han antogs till gratis studier vid Edvard Berggrens målarskola. Dessa studier blev emellertid inte långvariga, och då han beslöt sig för att satsa på en yrkesutbildning valde han att bli målare. Inom målaryrket utbildade han sig bland annat vid Tekniska skolan (Konstfack) vid dekorativa avdelningen, och år 1934 kom han in på Konsthögskolan.
På Konsthögskolan premierades han med flera stipendier, men han kände att studierna var akademiskt förstenade, och "att det fanns en annan dimension, utöver avbildandets dimension". En resa till Paris och mötet med bland andra Picasso, Matisse och Maillol gjorde intryck, och därefter bröt han helt med Konstakademins ideal.
Elis Ernst Eriksson kom att verka som skulptör och bildkonstnär i över 70 år, och hans säregna bildvärld liknar ingenting annat. Ofta handlar det om olika sorters rum där det finns spår av individer och deras ord och handlingar. Själv har han delat in sitt konstnärskap under fyra rubriker:
Dagboksanteckningar, Reportage, Identifikation och Tomrum.
Bild och språk hör ihop. Att läsa orden är lika viktig som att se bilden, och maskinskrivna textremsor slungar ut stenhårda kommentarer, omöjliga ordlekar eller instruktioner om hur man skall röra sig i bildrummet. Ernst Elis Eriksson strävar hela tiden bort från det mimetiska, det avbildande och det individuella för att i andra dimensioner söka efter meningen med livet.
