Egna konstruktioner, utan tankar på saker i färg och måleri.

Gunhild Kulander föddes i Umeå, men familjen flyttade snart till Stockholm. Konstnärsbanan var inget självklart val, tvärtom skaffade hon sig en kemi-ingenjörsexamen - en av de första kvinnliga i Sverige. Det var sjukdom som förändrade hennes liv, hon drabbades av polio och 1956 kom hon till Värmland där hon sedan verkade som konstnär i fyrtio år.

Som konstnär var hon alltså självlärd och hennes uttryck är mycket säreget och ibland brutalt. Det har också med materialet att göra. Hon skapade sina konstverk av metall, spik, läder och ibland päls. Inspirationen hämtade hon från naturens krafter, från förhistoriska kulturer, från mystik och schamanism. Det kom att bli många sådana verk - över tusen stycken bär hennes signatur.

1964 började hon arbeta med sina spiktavlor. En teknik som hon troligen är ensam om. 1970 flyttade Gunhild till Kymsbergs herrgård. På Kymsberg hade hon ateljén i ett av hörnrummen på första våningen. Arbetsredskapen var enkla; en plåtsax, en hammare och en kniv. Arbetsbordet var en rund spånskiva med pappaskar med olika sorters spik. Hennes gedigna kemikunskaper kom väl till pass, och hon utvecklade så småningom en speciell kemisk metall som skulle bli ett signum för hennes konstverk. Det är en plastic padding som är mjukare, har större elasticitet och är betydligt billigare än brons.

Klotet, fågeln och båten återkommer i Gunhild Kulanders bildvärld. Tillsammans med metallen och spikarna berättar de säregna historier om urgamla mysterier.

Utmärkelserna och stipendierna är flera, bland annat fick hon 1982 ta emot Nya Wermlands-Tidningens kulturpris och medalj.