På gränsen mellan musik och måleri
- mitt i tonrymden, en sällsam labyrint

Från början fanns drömmen om att bli musiker, och musiken var alltid den främsta inspirationskällan för Sven Frödin. Men inte bara för att lyssna på. Han såg musik. Noternas abstrakta mönster fascinerade honom. Små enskilda element, den ena helt lik den andra, kunde kombineras i oändlighet och bli till stora, unika helheter.

På så sätt föddes idén, att skapa ett abstrakt måleri med den geometriska formen, som han själv kallade för modul, i centrum. Modulen skulle komma att bli den viktigaste byggstenen i nästan alla Sven Frödins bilder, och har sin utgångspunkt i Pilen från 1966. Som form är den mycket enkel och består av två parallella linjer som sammanbinds av två identiska båglinjer. En schablon gjorde att han kunde skapa exakt likadana moduler som kunde vridas och vändas i olika kombinationer.

Schablonen är på så sätt rörlig, och gör modulen dubbeltydig. Som åskådare kan vi inte avgöra om den viker sig utåt eller inåt, eller om den färdas uppåt eller nedåt. Vi kan se den på flera sätt. Därför kan man också säga att modulen är en rörelse, en ständig växling mellan det ena och det andra.

Sven Frödin kan ses som en utforskare och liksom andra forskare söker han efter objektivitet. Därför lämnar han alltmer den, som han anser, komplicerade koloriten.

Mot slutet av 1980-talet utgörs hans verk av komplexa modulsystem som pendlar från kolsvart till kritvitt, genom mjuka glissandon av metalliskt klingande grånyanser.