Det har gällt att göra ett kärleksfullt arbete i en vild tid

Liss Eriksson var yngste son till skulptören Christian Eriksson i hans andra äktenskap med Ebba Dahlgren. Liss visade tidigt talang för måleri och teckning, men fadern var uttryckligen emot det. Till en början lydde Liss faderns råd och påbörjade en arkitektutbildning i Norrköping. Trots sin motvilja gav Christian Eriksson sonen en grundläggande skolning i skulptur, och vändpunkten kom 1938, då Liss besökte Liljevalchs vårsalong, där bland annat verk av Henri Laurens och Pablo Picasso gjorde ett enormt intryck på honom. Han beskrev själv att han blev förundrad och omtumlad
av att möta en ny typ av konst, "inte gubbar som jag var van vid i ateljén därhemma". Han slutade på arkitektutbildningen eftersom han kommit till slutsatsen att "den enda vägen för mig är konstnärens".

På 1940-talet inledde han sina studier på Konsthögskolan i Stockholm, med bland andra Erik Grate som lärare, och fortsatte sedan till Paris där han studerade för just Henri Laurens. Värmland kom ändå att bli Liss Erikssons landskap, här hade han sedan generationer tillbaka sin släkt med en hantverkstradition som han uppskattade och intresserade sig mycket för. Här fann han också några av sina modeller, en av hans första kända skulpturer föreställer hans faster Karin.

Skulpterandet var för Liss ett sökande efter en ny, livgivande konstsyn. Bort från gamla invanda former mot nya idéer som kunde återupprätta tron på människan, konsten och hela samhället.

Känslan för hantverket är tydlig, liksom hans strävan att skildra hela livet i sina blockliknande, förenklade, men högst personliga brons- och stenskulpturer, alltid med människan i centrum. Hårda material som bearbetas till uttryck för mjuka känslor.