Från omkring 1000 f Kr blev klimatet gradvis kallare. Under loppet av järnåldern kom temperaturen att variera upp och ner. Granen breder ut sig allt längre söderut. Från Värmland är de äldsta beläggen för gran från omkring 100 f Kr.

Delar av den äldre järnåldern är del i den expansion som syns redan under yngre bronsåldern och som har beskrivits ovan. Till att börja med tar åkrar och beten mycket stor plats och flyttas runt. Sedan verkar en stagnation inträffa men mot slutet av järnåldern sker en ny expansion. Detta syns bland annat i ett flertal pollendiagram från olika platser i Värmland. Det syns också i norra Värmland där många av de järnframställningsplatser och kolningsgropar som undersökts har daterats till slutet av järnåldern eller början av medeltiden. Slutligen har flera undersökta övergivna åkrar, fossil åkermark, daterats till samma tidsperiod.

Under framför allt yngre järnåldern kan man säga att grunden läggs till det landskap vi ser idag. Många av dagens gårdar verkar ha en historia som sträcker sig tillbaks till yngre järnåldern. Bosättningarna blir mer stationära och andelen åkerbruk ökar. Genom en del boplatsundersökningar har vi relativt god kännedom om vad man odlade. Då undersökningarna främst har berört lämningar från äldre järnåldern, är resultaten från denna tid de bästa. Makrofossil från skalkorn, vete, havre, korn, speltvete med flera har hittats.

Kunskapen om järnålderns boplatser är betydligt bättre än från sten- och bronsåldern. Trots det känner vi idag endast till omkring 30 järnåldersboplatser i Värmland. Från några av dessa finns undersökta huslämningar. En sådan plats är Sätter på Hammarö och en annan är Götterstad på Värmlandsnäs. Båda har daterats till slutet av förromersk järnålder och båda innehöll huslämningar efter långhus. Huset på Sätter har varit omkring 22 meter långt och 7,5 meter brett. Intill huset fanns lämningarna efter mindre byggnader, sannolikt förrådshus eller verkstadshus. Från Götterstad* finns också flera huslämningar, bland annat ett litet hus som har varit omkring 7, 5x4, 5 meter stort. På samma plats fanns även lämningar efter långhus. En något yngre huslämning påträffades vid Billerud i Säffle. Detta hus, från romersk järnålder, minst 22 meter långt och sex meter brett, har varit indelat i två rum.

* Detta är inte samma boplats som den som beskrivits under bronsåldern. Den som beskrivs här ligger omkring 100 meter från bronsåldersboplatsen.

Boplatser med huslämningar har även undersökts vid Tuva i Säffle, vid Hammar på Hammarö och på Lurö. De senare är från vikingatiden.

Under hela den äldre järnåldern fortsatte seden att begrava de döda i rösen och stensättningar. Ett bra exempel på detta kommer från Berg i Millesvik där 2007 års undersökning kunde avslöja inte mindre än sex eller sju skeppssättningar i en större stensättning. Skeppssättningarna, som var mellan tre och fyra meter långa, visade sig vara anlagda från omkring 400 f Kr och några hundra år framåt i tiden.

Dateringar och fynd från ett antal rösen och stensättningar tycks visa att sedan att begrava i sådana gravar upphörde först omkring 400 e Kr i Värmland.

Nytt från äldre järnåldern är de så kallade flatmarksgravarna, gravar som mer eller mindre saknar markering ovan jord, eller ibland endast markerats med en klumpsten. Detta sätt att begrava finns i Värmland belagt från förromersk järnålder. Det bästa exemplet på sådana gravar i Värmland är gravfältet inne i centrum av dagens Grums. Här har ett stort antal gravar undersökts genom åren. De allra flesta av de undersökta gravarna markerades med en klumpsten. Intill fanns nergrävda begravningar som innehöll brandlager, brända ben, keramikurnor eller hartstätning. Hartstätningen är resterna efter träkärl i vilka de dödas ben begravts. Endast i några gravar har föremål påträffats. Det har då bland annat rört sig om fynd av krumkniv och skära av järn. 14C-dateringar från gravarna visar också att gravfältet i Grums använts under en stor del av järnåldern och inte enbart under förromersk järnålder.

Flatmarksgravar har också hittats vid Hälleshult i Ölserud på Värmlandsnäs och vid Prästbol på Segerstad mfl platser. Medan vissa gravar i Hälleshult innehöll keramikurnor med brända ben, visade gravarna från Prästbol att man även här begravt några i träkärl med hartstätning. Andra gravar bestod av enkla gropar med brända ben eller av små stensättningar. Gravarna i Prästbol har daterats till förromersk och romersk järnålder.

En variant på klumpstensgravarna är de så kallade domarringarna. Dessa utgör således gravar och inte några tingsplatser som namnet skulle kunna antyda. I Värmland har ett fåtal domarringar undersökts. Bland dessa kan nämnas domarringen vid Dye i utkanten av Karlstad och en domarring vid Hälleshult. I domarringen vid Dye påträffades de brända benen efter en människa i 20-40-årsålderna samt benen efter en hund.

Domarringen vid Hälleshult. Denna domarring undersöktes på 1930- och 1940-talen. Bland fynden nämns en liten bronsring, delar av en bentärning och rester efter en eller flera bennålar.

I övergången mellan äldre och yngre järnåldern uppkom ännu ett nytt gravskick, högen. Denna gravtyp, tillsammans med övertorvade stensättningar, blev de dominerande under de resterande delarna av järnåldern. Gravplatserna kom nu i allt högre utsträckning att ligga i direkt anslutning till gårdarna där människorna bodde. Liksom tidigare är huvuddelen av de begravda kremerade.

I Värmland är kunskapen om gravhögar jämförelsevis god och totalt har omkring 130 undersökts. De senast undersökta är de vid Backa i Årjäng och i Nyckelby i Övre Ullerud. Gravarna i Backa visade sig bland annat innehålla flera kvinnogravar varav en var särskilt väl utrustad. Gravhögen, som var placerad på platsen för kremeringen, innehöll bland annat en ornerad keramikurna, en eldslagningssten, kamfragment, bennålar och en nål av järn. Gravarna i Backa dateras till romersk järnålder och folkvandringstidens början.

De undersökta gravarna i Nyckelby har ingått i ett större gravfält som nu tyvärr är förstört till största delen. Gravarna, som dateras till vikingatiden, låg intill en samtida boplats som har undersökts till viss del. Den bäst bevarade graven innehöll de brända benen efter en äldre mansperson. Den döde hade bränts på platsen och bland fynden fanns resterna efter en benkam, en keramikurna, fragment av en bennål mm.

Även om många gravhögar kan se likartade ut på utsidan, kan de variera högst väsentligt i de inre delarna. Sannolikt speglar detta både personliga val och lokala skillnader i hur man begravde sina döda. Det är först när gravarna undersöks som man har möjlighet att se hur de skiljer sig. Skillnaderna kan bestå konstruktionsdetaljer, i hur mycket av den dödes ben som fått följa med i graven eller med vilka gravgåvor som nedlagts.

Från Tuva i Säffle har vi flera exempel på vad man lade ner i gravarna under vendeltid. Från undersökningarna har vi fynd av järnknivar, hängsmycken av brons, bronsnålar, keramik med hjulsämplar mm. Från vikingatida gravar på samma plats finns oval spännbuckla, broddar av järn, benkammar och en drakkrok av järn.

Under yngre järnåldern var det också vanligt att man begravde djur i samma grav som den döda människan. Liksom de döda människorna kremerades även djuren. Från Tuva i Säffle finns många exempel på djur från gravarna. Här finns hund, häst, tupp, ekorre, igelkott och gris. Djurben fanns också i de undersökta gravhögarna vid Nyckelby. Förutom den äldre man som begravts fanns ben från bland annat häst, hund, gås, höns och björn. De senare benen bestod av björnklor, sannolikt från en björnfäll på vilken den döde lagts vid begravningstillfället.

Undersökningar i Nyckelby, Övre Ullerud. På bilden syns profilen av en av de undersökta gravhögarna i Nyckelby. Undersökningen gjorde hösten 2007. I gravhögen på bilden påträffades bland annat en intakt gravurna, flera järnföremål och ben efter en äldre man, hund, häst och björnklor.

En fornlämningskategori som förknippas med järnåldern är de så kallade fornborgarna. Kunskapen om vad dessa representerar är splittrad. Det är inte ens säkert att alla fornborgar i Värmland är från järnåldern. Utgrävningar från andra platser i landet har klart visat att det finns liknande anläggningar som både är äldre, och yngre, än järnåldern.

I Värmland känner vi idag till 37 anläggningar som räknas som fornborgar. Dessa varierar mycket i storlek och uppbyggnad. Några består av enkla och låga stenmurar medan andra består av kraftiga murar. På grund av att anläggningarna skiljer sig så åt finns anledning att ifrågasätta om alla verkligen är försvarsanläggningar.

Endast en fornborg har undersökts arkeologiskt, Villkorsberget på Värmlandsnäs. Denna fornborg, invid Vänerstranden har möjligen varit en slags befäst gård. Borgen, som är omkring 170 meter lång, består av vallar och murar av jord och sten. Vallarna har varit försedda med en palissad av trä. Innanför vallarna fanns uppbyggda terrasser av sten och jord. Terrasserna har sannolikt byggs för att inrymma hus. Någon gång mellan 400-600-talen brann fornborgen ner för att aldrig byggas upp igen.