De äldsta spåren efter människor i Värmland som vi känner till idag är omkring 9000 år gamla. De äldsta boplatserna har vi funnit på Kvarnåsen i Norra Råda, vid Lidsbron i Sunnemo och vid Västanvik utanför Torsby. Dessa boplatser beboddes mellan 7100-6400 f Kr.

Från undersökningen av stenåldersboplatsen vid Västanvik. På bilden syns arkeologerna Katherine Bless Karlsen och Ellinor Forsell vid undersökningen av de fyndrikaste delarna av boplatsen. I bakgrunden syns byggnationerna på den så kallade Sjöplatån.

Vid denna tid levde människorna av vad de jagade och samlade in och goda exempel på vad detta kan ha varit har vi fått från ovan nämnda boplatser. På Kvarnåsen har vi främst funnit brända ben efter fisk som lax men också exempel på att man samlade in enbär, hallon och skogsvinbär. Från Lidsbron vet vi att dieten bland annat bestod av älg, bäver och gädda. På den kortvariga boplatsen i Västanvik verkar man främst ha rostat hasselnötter även om enstaka brända ben påträffades även här.

Människorna verkar ha haft olika typer av boplatser, några mer permanenta, dit man återvände många gånger, och några mer tillfälliga. På vissa boplatser samlades säkert också flera grupper av människor. Idag tror vi att Kvarnåsen kan ha varit av den senare typen av platser medan boplatsen vid Västanvik sannolikt bara använts en eller ett par gånger. Fynd och dateringar från Kvarnåsen däremot antyder en bosättning som varat mellan 400 och 800 år.

Från Kvarnåsen finns också exempel på anläggningar som visar oss hur människorna har bott. Vid arkeologiska undersökningar 2006 påträffades resterna efter minst fyra olika hyddor. Hyddorna på Kvarnåsen har varit nergrävda i marken och försedda med stolphål som burit upp någon slags takkonstruktion. Hyddorna har varit omkring 5x4 meter stora, alltså har man haft en boyta om cirka 20 m2. Inne i den ena hyddan påträffades rikligt med fynd av brända ben och centralt placerad i hyddan fanns en eldstad. Fynd av splitter och avslag av flinta, kvarts och kvartsit visar även att man bearbetat redskap av sten inne i hyddan.

Från Värmland finns idag endast en känd plats till där hyddlämningar från stenåldern hittats. Den platsen ligger i Södra Ed i Kila socken i Säffle kommun. Denna hyddlämning utgörs av en oval anläggning med en 4x3 meter stor grop som omges av en 1,5 meter bred vall. I vallen påträffades flint- och kvartsavslag samt eldskadad sten. Hyddlämningen är inte arkeologiskt undersökt.

Under denna del av stenåldern, kallad boreal tid var växtligheten i Skandinavien en annan än idag. Först vandrade björk och asp in, sedan tall och hassel. Skogarna var rika på vilt som betade av överflödet av buskar, gräs och örter. Snart vandrade almen in, omkring 6500 f Kr och några hundra år senare kom lind, ek och ask in och skogarna tätnade.

Förutom ovan nämnda boplatser finns ytterligare några undersökta boplatser från mesolitikum i Värmland. Dessa finns vid Labacka i Rudskoga, i Edsvalla, i Långflon i Norra Finnskoga och Kindsjön i Södra Finnskoga.

Förutom de undersökta boplatserna har man längs många av våra sjöar påträffat mängder av spår efter den äldre stenålderns boplatser. Längre söderut i landskapet ligger de gamla boplatserna inte sällan i det som idag är åkermark. Spåren efter bosättningarna består bland annat av föremål och avslag av kvarts, kvartsit och i viss mån flinta. Lämningarna visar också att människorna har bott i hela Värmland, från södra Värmlandsnäs i söder till Långflon i norr. Hur många som bott här kan vi omöjligen svara på men sannolikt har befolkningen inte varit särskilt stor.

Genom olika slags fyndmaterial kan vi försöka säga något om de kontakter som människorna i dåtidens Värmland hade med omvärlden. Det är inte bara föremålstyperna som skvallrar om detta utan även det val av råmaterial man gjorde. Fynd av olika slags flintor exempelvis visar på långväga kontakter med västkusten, Västergötland och Bergslagsområdet.